Anne-Marie Grubbström

"Speglingar" 11 – 24 juli


 Jag är utbildad reklamtecknare och bildlärare, har läst konstvetenskap och arbetar nu som konstnär i två- och tredimensionella material.

 
Ibland undrar jag varför jag håller på med bilder. I början var det nog för att förtydliga drömmar, känslor och tankar för att skapa en värld, som jag trivdes med men det visste jag inte då. Det är en efterkonstruktion. Senare har man sagt mig, att det är ett sätt att kommunicera, påverka. Många kritiker säger att bra konst är provocerande. Ja visst, men konst är inte bundet till provokation, då skulle äldre konst upphöra att vara konst, när den tappat sitt nyhetsvärde. Provocerad blir man av det främmande det oväntade. Provocerande konst är uppseendeväckande. Man vill prata om den. Kanske ändrar den på folks sätt att se, tack vare debatten den skapar.

 
Om konst enbart vore provokation, skulle nya sätt att tänka betraktas som konst. Bra konceptkonst visar för de flesta av oss ovanliga perspektiv, nya sätt att se eller nya sammanhang. Min idé är varken att provocera eller moralisera.

 
När jag arbetar i olika material, upptäcker jag former, färger och sammanhang, som jag inte såg tidigare. Blir jag nöjd fortsätter jag, misslyckas jag, blir det en utmaning att fortsätta. Arbetet är rena egotrippen fylld av ansträngning och lekfullhet, misstag och träffar. När bilderna utgår från verkligheten, blir de detaljrika, utgår de från tidigare bilder, förändras de stegvis och rensas kanske så småningom från innehåll. Kommer de spontant utan tanke, kan vad som helst hända. Det är en del av processen.

 








Förr, när jag sprang, kände jag inte marken. Det var, som om luften var emellan. Nu går jag på jorden, simmar i havet eller flyger högt upp fastspänd med säkerhetsbälte i ett trångt upprättstående säte.